Min pappas lilla blåa stol

HELSINGFORS 1944

Plötsligt förmörkas himlen, de ryska bomplanen flyger in. Lilla Ulf 3 år tittar oroligt upp på sin mamma och ser skräcken i hennes ansikte. – Nu, fort ner till skyddsrummet! säger hon. Ulf har varit där förut och vet att det är en stor källare. Det är ett kallt, mörkt rum med säckar på golvet. Vips tar han med sin lilla, blåa pinnstol. Den måste han ha, man vet aldrig hur länge man måste stanna kvar därnere. Nere i skyddsrummet sitter människorna på de fyllda säckarna för att slippa kylan från det hårda golvet, men Ulf sitter på sin lilla blåa stol. Den är tryggheten från det trygga, varma köket.

Under hela livet behöver vi något som ger stadga därunder, något som bär trygghet när allt runtom är kaos.

I den sista delen av livet blev min annars glatt visslande, trädgårdsälskande pappas liv kaos då sjukdomar blev tunga. Då fanns ändå fyra ben där: Bönen, Tron, Hoppet och Kärleken. Dessa fick vi tillsammans luta oss mot.

Detta program handlar om sjukdom, död och sorg, men lika mycket om ömhet, tro och hoppet efter detta.